Proffsfoto 1/2012

Krönika publicerad i Proffsfoto 1/2012

Bevaras för framtiden. För all framtid. I evighet? Plötsligt står jag där, ansvarig för bilder som ska förvaras och bevaras. En sådär fyra miljoner, ungefär…

Jag inser att det inte är mycket jag kan. Trots mina 25 år i den fotografiska branschen, står jag handfallen. Men också nyfiken och rätt imponerad. Det här är ett helt annat sätt att tänka på. Ett helt annat sätt att se på fotografi.  Från att ha slitit mot ständig deadline, där fotografiet varit en färskvara – som pressfotograf, frilansfotograf och nu senast som ansvarig för bildjournalistikutbildningen vid Mittuniversitetet – så hamnar jag i en verksamhet utan dagliga deadlines, men med desto mer ansvar. Ansvar för att bevara allas vårt fotografiska kulturarv.

Hur gör man? Vad ska bevaras? Vad ska inte bevaras? De beslut jag tar idag kommer att ha betydelse för den historiesyn som kommer att råda i framtiden. Det sätt vi ser på världen och det vi väljer att spara kommer att vara det material som styr framtidens kunskap. Jag har aldrig sett på fotografi på det sättet tidigare. För mig har fotografi varit här och nu. Inte då och sen. Jag känner pressen.

Jag slänger mig in i arbetet, försöker sätta mig in i allt det nya. Hur hanterar man gamla autokromer och daguerreotypier? De ska ju också finnas kvar om hundra år – om tusen. Och vad är en ambrotypi, egentligen?

Jag försöker lära mig mer om optimal luftfuktighet i ett fotografiskt klimatarkiv.  Vid vilken temperatur gasångorna från nitrat och acetatmaterial slutar att regera med varandra. Och hur farligt det egentligen är med de där cellulosabaserade nitratfilmerna, som man hört så mycket om, när det gäller självantändning.

Jag inser att glasplåtar är ofantligt tunga i stora mängder. Så tunga att det behövs specialkonstruerade golv för att klara tyngden över stora ytor. Jag försöker beräkna hur många hyllmeter tre kubikmeter glasnegativ egentligen tar upp. Och hur många hyllmeter arkivplats det behövs om fem år, om tio, om tjugofem. Viktigt vetande! Men vem vet, egentligen? Ny fakta och kunskap matas in och bearbetas i min biologiska privathårddisk. Ut kommer ytterligare frågor som ska ha svar.

Sen har vi ju hela den digitala revolutionen… ett glasnegativ eller en papperskopia är i alla fall fysisk. Den går att ta på och placera ut på lämplig plats. Men digitala bilder? Vilken är den bästa lagringsmetoden för ettor och nollor för all framtid? En sådan där liten nätt fråga man i mitt jobb lätt kan fastna i när man har svårt att somna en kväll. Jag lovar, John Blund kommer inte snabbare när de tankarna börjar mala.

Jag försöker också förstå de system som måste till för att hålla ordning i ett arkiv. Här kan man verkligen tala om vikten av att lägga in korrekt och komplett filinformation i bilderna! Oj, oj, oj… Jag tänker lite skamset på mitt eget digitala bildarkiv och inser snabbt att den enda som någonsin kommer att eventuellt hitta något där, är jag själv, om jag får behålla minnet någorlunda intakt. Jag tvivlar. Å andra sidan lär väl mina hårddiskar och gamla CD-skivor balla ur långt före det.

Malmö Museer har en av Sveriges största museala fotoenheter. Idag består enheten av sex fotografer, en IT-arkivarie, en arkivassistent, en intendent med ansvar för fotografi och så jag. Museet har ett antal fotografiska samlingar, där Georg Oddner, kanske är den mest kända. Vi arbetar med föremålsfotografering och samtidsdokumentation. Vi producerar utställningar och böcker. Vi ansvarar för innehållet i Fotografins Rum, museets fotografiska utställningslokal. Vi gör rätt mycket, med andra ord. Och det vi gör har betydelse för framtiden.

Det är onekligen en spännande arbetsplats. Det är en arbetsplats med medarbetare som brinner för fotodokumentation, fotografiet som uttryck, och dess bevarande. Och jag har fått möjligheten att ännu en gång i mitt liv byta jobb, lära mig nya saker, utvecklas och förhoppningsvis också utveckla den verksamhet jag nu ansvarar för.

Jag är taggad och jag är nyfiken på att se resultaten av min påverkan på museets fotoverksamhet. Museivärlden är en helt ny värld för en gammal pressräv som mig. En ny utmaning utan deadlines, men med ett ansvar för evigheten.

Tja, det borde väl vara en baggis…

Anna Gullmark

Nytillträdd chef för fotoenheten vid Malmö Museer

Annonser

Anna Gullmark 3.0

Sommaren har rusat iväg. Jag har packat ihop ett hem, flyttat 100 mil söderut, packat upp och börjat skapa det som ska bli ett nytt ”hemma”. Jag har rest tillbaka till Sundsvall. Lämnat över på jobbet. Lämnat över min dator… (abstinens) Och återvänt till Malmö. Imorgon börjar jag mitt nya arbete med ett första ledningsgruppsmöte.

Blev kontaktad av Sundsvalls Tidning ett par dagar innan jag avslutade jobbet på Mittuniversitetet. Ansökningarna till en av våra distanskurser i digital bildbehandling hade nått rekordnivåer och sedan hade de hört att jag var på väg att dra söderut. Lite uttalanden, tack… Delegerade snabbt över distansutbildningssnacket till min kollega, som nu får ta över arbetet med dessa kurser och därmed också alla medieuttalanden. Och ställde sedan upp på att bli intervjuad om mitt nya jobb.

Det blev en helsida i tidningen. Hmmm… Antingen var det extrem sommartorka på redaktionen den dagen, eller så förlorar Sundsvall ytterligare en ”stjärna på den norrländska himlen”. Vad tror ni? Jag tror det senare, jag 😉

Sundsvalls Tidnings webbversion


Varför ler ingen i Finland?

Frågan ställdes av vår professor Per Lindström, tillika recensent av fotografi, för Sydsvenskan. Vi stod igår båda i Landskrona Konsthall och betraktade Joakim Eskildsens bilder från ett tioårigt projekt, där han följt romerna runt om i världen. Indien, Rumänien, Ryssland, Frankrike och så Finland, då. Resultatet är en gigantisk bok och en rätt imponerande utställning. Många porträtt, många lugna stunder där fotografen och den avporträtterande tillbringa tid med att försöka förstå varandra. Bilderna är i det närmaste måleriska.

Sist i utställningen beskrivs romerna i Finland. Och de ler inte. Inte på en enda bild. Är det det finska kynnet som grabbat tag i detta kringresande folk? Eller finns det helt enkelt ingen anledning att le om man hamnar i Finland? Cliffhanger…

Hur som helst så finns utställningen på Landskorna Konsthall under sommaren. Och är man inte intresserad av romernas situation, eller Eskildsens fotografi. Så kan man alltid kolla in konsthallen. Det är en väldigt vacker byggnad i en lummig park. Dessutom måste den ha Sverige billigaste fika i Caféet. Och då menar jag BILLIGT. Bara det värt ett besök.


Jo, så här är det…

För det första så har jag bytt bloggplattform till wordpress, så här hittar ni mig nu.

Sen… Jag kommer att flytta till Malmö till hösten. För ett jobb på Malmö Museer. Så kan det gå.

Hej då, Bildjournalistprogrammet. Den utbildning jag slitit med i några år nu och som jag stolt anser börjar snurra på rätt bra.

Hej, Malmö Museer och en tjänst som chef för fotoenheten där.

Gör jag rätt? Vet inte… Hur ska man veta det innan man provat? Jag trivs ju bra med det jag gör idag.

Gör jag något nytt och utmanande? Absolut!

I dagsläget så finns det 7 personer på enheten. Det finns en utställningslokal – Fotografins Rum – och det finns ett enormt bildarkiv på fyra miljoner bilder.
Så nu kommer jag att ha ett nytt fokus framöver. Jag ska försöka hålla dokumentärfotografis fana högt. Utan att släppa bildjournalistiken helt, det kan jag inte.

Men först – examensprojekt, utställningar och praktikbesök!


Tio veckor, en månad…

Hemkommen efter tre dagars praktikbesök på ett antal tidningar i mellansverige, slår mig ner framför tvn, sätter igång passiviseringsapparaten och ut vrålar ”Popular” med Eric Saade. Melodifestval, suck… Inte ett av mina favoritprogram. Har svårt att uppamma minsta energi eller entusiasm för detta arrangemang.

Går in på FB istället och ser att sonens nystartade band Cylider registerat sig på sidan. De har fixat bild och allt. Kära nån… Mamma får en liten stolthetstår i ögat…

Cylinder, Fränstas stora hopp på den framtida rockscenen. (Jag, partisk?! Nu förstår jag inte…)

Min son och hans kompisar, som nu repar stenhårt inför länsfinal i UKM på lördag. Och som redan i sin korta karriär har fått två spelningar i kalendern. Ånge Kulturnatt och Träslaget.

På Träslaget ska de dessutom vara förband till Lillasyster (ja, de ska tydligen vara lite kända. Vad vet jag? Helt oinsatt, som jag är. Men sonen påpekade häromdagen att ”jag fick” sprida detta till vänner och bekanta. Nu gör jag det)

Förband till Lillasyster, alltså. Tillsammans med Kill, Kill, Pussycat.

Cylinder har funnits som band och repat i cirka ”tio veckor – en månad”, som de stolt förklarade när de blev intervjuade efter sitt första framträdande för någon vecka sedan.

Vad jag vet så har Cylinder till dags dato gjort en (1) egen låt som alltså ska ha sitt uruppförande i helgen i Östersund.

Och det – det är bra mycket större än schlagerfestivalen!


A day in the world

Var just förbi Lava på Kulturhuset i Stockholm och lyssnade till en presskonferens där bland annat Jeppe Wikström (bokförlaget Max Ström) presenterade ett världsomspännande dokumentärfotografiskt projekt. En specifik dag ska dokumenters runt om i världen. Vilken? Det är inte bestämt ännu, men det blir en tisdag eller onsdag under 2012.

Ett gigantiskt projekt som ska resultera i böcker, internetpublicering och dessutom ska hela bildarkivet som skapas den dagen bli tillgängligt för allmänheten att användas fritt. Intressant tanke. Några av världens mest kända personer som Desmund Tutu och största fotografer, som James Nachtwey, är inbjudna att delta. Men alla, professionella fotografer som fotoamatörer och mobilkameraägare, kan vara med och bidra. Läs mer på a day in the world


It’s the economy – stupid!

Nu arbetas det för fullt med att färdigställa text och bildmaterialet inför Bildjournaliststudenterna examen. Vernissage på Galleri Kontrast den 1 juni 2011. Be there or be square…

Årets tema är hämtat från ett amerikanskt uttryck som härstammar från Clintons kampanjande gentemot ”Bush den äldre”, då frasen It’s the economy, stupid myntades.

Economy Stupid är alltså namnet på deras bildjournalistiska exjobb, som de har arbetat med under hela våren. Studenterna har rest runt på fem kontinenter och varit i ett otal länder, för att försöka ge en bild av vad ekonomin har för påverkan på den värld vi lever i. På deras projektblogg hittar man anekdoter från deras upplevelser och nu även kontinuerlig information om hur slutarbetet  inför utställningen fortlöper. Och som de goda sociala medieföreträdarna de är, så hade de även en Facebooksida och Twitterkonto. (Ja, se dagens ungdom…)


Gud ”ser” dig… eller?

Vill bara gratulera Mymlan till att ha uppfostrat en son med sådan frimodighet och självkänsla. Och Edgar, du verkar vara en ung man som kan stå upp för det du anser och tror på, fortsätt med det!


Vem blir journalist?

Igår blev jag uppringd av en gymnasielärare. Det planerades en ny gymnasieutbildning med en medieinriktning som skulle vara den perfekta att gå, för unga människor som senare skulle vilja söka sig till oss på MKV. (Avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap) vid Mittuniversitetet. Man skulle inrikta sig på journalistik och bildjournalistik och så information. En skräddarsydd gymnasieutbildning för oss, alltså. Man tackar…

Fråga var, vad behöver de kunna för att komma in på Bildjournalistutbildningen (i form av fotografiska och tekniska kunskaper) och vilka programvaror skulle det investeras i? Räcker det med att lära sig iPhoto eller var Photoshop en nödvändighet?

Jag gjorde det enkelt för mig och förklarade att iPhoto nog var lite för basalt som bildbehandlingsprogram, överhuvudtaget. Sedan skickade jag ansökningshandlingarna för bildjournalistikprogrammet till dem för att de skulle kunna läsa in sig på vad vi hade för tekniska förkunskapskrav. Samtal därefter avslutat.

Sedan började jag fundera… Vad behöver de som ska in på vår utbildning för förkunskapskrav? Tja, en viss grundläggande fotograferingskunskap eller filmkunskap är ju bra att ha, eftersom vi har arbetsprover. Sen då?

Ja, inte är det ett medieprogram på gymnasiet som är nyckeln till att söka hit. Snarare tvärtom!

Mitt tips är – Läs omvårdnad eller teknikprogrammet, samhällsvetarprogrammet, ekonomi eller vad du vill… Men snöa inte in på journalistiken i gymnasiet! Stick sedan ut och jobba i verkligheten ett, två, tre år och se dig omkring i världen. Försök att förstår hur vi lever, hur samhället är uppbyggt och vad du som person har för inställning till detta. Jobba på Mac Donalds eller i skogen. Läs konst, föd barn! Gör vad som helst, men för guds skull GÖR NÅGOT – innan du söker hit.

Jag tror inget samhälle behöver journalister som har gjort sig en spikrak bana via grundskolan, gymnasiala medieutbildningar och sedan 180 hp i journallistik på detta, för att sedan komma ut på redaktionerna och skildra en värld som de aldrig har ”levt i”. Det blir en mycket underlig syn på världen.

Och det ska gudarna veta, jag började själv jobba som lokalreporter i mycket unga år och direkt efter skolan. Och jag kan inte säga att jag var en bra representant för journalistkåren då. Jag hade noll koll…


Manipulerad – igen…

Idag blev jag kontaktad av Anders Birgersson, formgivare, redaktör för Re:public service och arrangör av Fotofestivalen Re:public.

Anders satt i juryn för Årets Bild 2010 och hade under det gångna året funderat en del på pressbilder, bildjournalister och deras yrkesroll, utifrån de årets jurydiskussioner ikring nomineringarna till de olika kategorierna. Juryn hade tydligen haft rätt långa diskussioner om bildmanipulation utifrån det regelverk de var hänvisade till under bedömningsarbetet.

Han ska skriva en artikel till Fotografisk Tidsskrift om att tävla med bilder, bildjournalistik och bildmanipulationer. Och ville diskutera det med bland annat mig, som representant för årets jury i samma tävling och dessutom som utbildningsansvarig för bildjournalistikprogrammet.

Det var roligt att vända och vrida på ämnet bildjournalistik med honom och det ska bli intressant att se vad han kommer att skriva.

Den alltid så brinnande frågan var som vanligt – var går gränsen för bildmanipulation?

Diskussionen är intressant, även om det känns omöjligt att komma till någon form av konsensus. Anledning är att diskussionen för vad som är bildmanipulation och inte, kan föras på så många plan. Och vi snackade fram och tillbaka utifrån flera olika ingångar.

Det grundläggande planet – nix pilla och inga kloningsverktyg! Det är ett ganska enkelt ställningstagande.

Det mer tekniskt planet – är bilden sann bara för att den är fotograferad med en kamera och man kan hänvisa till ett digitalt negativ, en sk. RAW-fil? Vad är det som säger att man inte kan manipulera bilderna med kameraval, val av kamerainställningar och objektiv? Vilket man ju gör som fotograf. Och vad är skillnaden på den typ av ”manipulation” mot för att senare ställa bilder i Photoshop. Är det ena korrekt och tillåtet, men inte den andra?

Och kanske den mest intressanta diskussionen – enligt min mening – den journalistiska rollen. Trovärdighet och journalistiskt uppdrag.

En bra bild ska visa känsla och inte fakta. Det är bildens styrka. Men får man då styra upp bilder under fotografering, med den teknik man använder, eller efteråt i bildbehandling för att den känslan man vill åt ska förstärkas?

Och vad händer när vår känsla av situationen (som vi fotograferade den och sedan som vi kopierade bilden) inte uppfattas på samma sätta av läsaren? Ja, då gäller ju inte våra journalistiska intentioner längre. Då känner sig läsaren plötsligt manipulerad av vår bild. Men istället kanske man som betraktare säger att BILDEN är manipulerad, inte att JAG som betraktare blir manipulerad utifrån mitt tolkningsperspektiv.

Ta Kalle Melanders bild från etanolproduktionen i Brasilien, som blev Årets Bild för ett par år sen. Där ville Kalle troligtvis förstärka känslan av hotfullhet och kopierade därför bilden mörk, kontrastrik och förstärkte skuggorna i den rök som vällde ut ut fabriksskorstenarna. Bilden var en del i en serie som handlade om en miljöförstöring i ett utvecklingsland som en följd av att vi vill ha miljövänligt bränsle i Sverige.

Men när vi som betraktare såg bilden, tolkade inte alla den inte utifrån det han ville säga med sitt reportage, utan utifrån det faktum att det var ju bara vanlig vattenånga som ”bolmade” upp ur skorstenarna. Vatten är inte hotfullt. Alltså ljög fotografen med sin bild. Han ”manipulerade” bilden. Även om hans intention aldrig varit att försöka ljuga om vad som kom ur skorstenen, utan ville försöka berätta om ett problem.

Jag har inte snacka med Kalle om detta, så han får väl protestera, om han anser att jag är ute och cyklar i min tolkning av vad som hände i diskussionen om den bilden…

Var det rätt eller fel att kopiera bilden som han gjorde, då? Tja, det beror nog på med vilka tolkningsglasögon vi tittar på bilden. Och det mest intressanta av allt. Vi kommer ALDRIG att kunna ha samma tolkningsglasögon på oss.

Faktum är att vi borde vara mycket mer uppmärksamma på att allt vi ser, upplever, känner, hör, läser osv. går genom ett rätt starkt filter – oss själva! Vi kan kan bara uppfatta världen utifrån ett enda perspektiv, vårt eget. Vare sig vi är den som skapar en bild, eller som betraktare av bilden.

Vi har lätt som läsare att bli stötta och känna oss lurade när vi får veta att verkligheten inte är som vi uppfattade den. Vi vill ju gärna tro på det vi ser. Och när vi tror att vi har förstått något och sedan får veta att det inte var så, kan vi lätt känna oss kränkta, manipulerade…

Det kan vara en så enkel sak som när en bild, som vi upplevde som unik och därmed symboliskt stark, tappar sitt symbolvärde på grund av att vi får se sammanhanget som den var tagen i. Exempelvis den nu pågående diskussionen om Paul Hansens ÅB-vinnarbild från Haiti. En ung flicka ligger död på gatan, skjuten för att hon försök att stjäla andras ägodelar i ett kollapsat samhälle, hårt utsatt av en övermäktig miljökatastrof.

Men plötsligt faller bilden platt i mångas ögon, då vi inser att Paul var inte ensam på plats. Det fanns ”horder av fotografer” som tog samma bild. Och rykten sprids att den troligen också arrangerades av fotograferna. Nu blir bilden av situationen en helt annan, eftersom den kontext den presenteras i, är det. Det handlar inte längre om desperation i en värld där folket verkligen har det svårt att överleva. Det handlar om västvärldens syniska rovjakt på spektakulära bilder från tredje världen för att mata det mediala maskineriet som kräver att vi betalar och läser deras tidningar. Eller fotografer som ser sin möjlighet att resa till utsatta länder för att göra sig ett namn i internationella tävlingar. Eller det faktum att arbetssituationen för fotografer i krig och kriser oftast gör att de arbetar tillsammans. Att gruppdynamik är viktigt i den situation de befinner sig i.

Ja, det finns säker många fler sätt att tolka bilden. Och vi gör det alla utifrån oss själva, våra personliga åsikter och vårt förhållningssätt till vad vi vet om bilden.

Vilken är den rätta? Vem vet… Vad ville fotografens säga med sin bild? Har det någon betydelse… När är en bild manipulerad och när manipulerar den oss? Är det rätt att kalla en bild manipulerad, eller är det tolkningen av bilden som är själva manipulationen?

Självklart finns det tillfällen då jag anser att vi bildjournalister och att de som producerar nyheter trampar i klaveret. Det finns exempel på där man medvetet ändrat innehållet i en bild för att ljuga om situationen, vilket alltid är galet i ett journalistisk perspektiv.

Och det finns fotografer/bildredaktörer/bildredigerare som av misstag förändrat en bilds innehåll. Kan vara av slarv, stress eller dålig kunskap om visuell kommunikation. Spelar roll, vad anledning är. Det händer…

Och den vanligast bildmanipulationen, i min mening, är när man sätter texter till bilden som styr läsaren i fel riktning. Det vill säga, bilden får en annan innebörd än vad den ursprungligen hade.

I denna röra av saker som kan slå slint, hur ska jag då förhålla mig som bildjournalist till mina bilder? Det är ju den alltid återkommande frågan. Jag vet inte om jag har svaret. Men jag försöker att formulera det för mig själv.

Dels måste jag kunna stå för det jag fotograferat, och det jag bildbehandlat. Det jag visar upp måste stämma överens med den intention jag hade för att förmedla mitt budskap. Och för att kunna göra det så måste jag ha kunskap i bildberättande, vara en duktig bildkommunikatör, så att jag inte omedvetet börjar ljuga med min bild.

Och sen tycker jag att man ska följa de pressetiska reglerna. Då har man även eliminerat den medvetna lögnen. Då har man gjort det man kan för att försäkra sig om att betraktaren av min bild inte tolkar den som något den inte var tänkt att vara. Så att betraktaren inte känner sig manipulerad av mig som fotograf och av min bild. Men vi är ju som sagt, alla individer, så riktigt säker kan jag nog aldrig bli.

Om en bild är fotograferad med en lensbaby, eller med extremt kort skärpedjup, om den är kopierad för ljus, för mörk, för kontrastrik, för mättad i färgerna, för omättad eller svart/vit. Eller om den är fotograferad med mobilkamera och ”appad”, är inte det viktiga i diskussionen om ”manipulation”. Metoden för fotograferandet och bildbehandlandet är vårt fotografiska språk. Och utan språk kan vi inte förmedla vårt budskap. Och det är ju just detta budskap – vad vi vill säga – som är det viktiga.


%d bloggare gillar detta: