Idag blev jag kontaktad av Anders Birgersson, formgivare, redaktör för Re:public service och arrangör av Fotofestivalen Re:public.
Anders satt i juryn för Årets Bild 2010 och hade under det gångna året funderat en del på pressbilder, bildjournalister och deras yrkesroll, utifrån de årets jurydiskussioner ikring nomineringarna till de olika kategorierna. Juryn hade tydligen haft rätt långa diskussioner om bildmanipulation utifrån det regelverk de var hänvisade till under bedömningsarbetet.
Han ska skriva en artikel till Fotografisk Tidsskrift om att tävla med bilder, bildjournalistik och bildmanipulationer. Och ville diskutera det med bland annat mig, som representant för årets jury i samma tävling och dessutom som utbildningsansvarig för bildjournalistikprogrammet.
Det var roligt att vända och vrida på ämnet bildjournalistik med honom och det ska bli intressant att se vad han kommer att skriva.
Den alltid så brinnande frågan var som vanligt – var går gränsen för bildmanipulation?
Diskussionen är intressant, även om det känns omöjligt att komma till någon form av konsensus. Anledning är att diskussionen för vad som är bildmanipulation och inte, kan föras på så många plan. Och vi snackade fram och tillbaka utifrån flera olika ingångar.
Det grundläggande planet – nix pilla och inga kloningsverktyg! Det är ett ganska enkelt ställningstagande.
Det mer tekniskt planet – är bilden sann bara för att den är fotograferad med en kamera och man kan hänvisa till ett digitalt negativ, en sk. RAW-fil? Vad är det som säger att man inte kan manipulera bilderna med kameraval, val av kamerainställningar och objektiv? Vilket man ju gör som fotograf. Och vad är skillnaden på den typ av ”manipulation” mot för att senare ställa bilder i Photoshop. Är det ena korrekt och tillåtet, men inte den andra?
Och kanske den mest intressanta diskussionen – enligt min mening – den journalistiska rollen. Trovärdighet och journalistiskt uppdrag.
En bra bild ska visa känsla och inte fakta. Det är bildens styrka. Men får man då styra upp bilder under fotografering, med den teknik man använder, eller efteråt i bildbehandling för att den känslan man vill åt ska förstärkas?
Och vad händer när vår känsla av situationen (som vi fotograferade den och sedan som vi kopierade bilden) inte uppfattas på samma sätta av läsaren? Ja, då gäller ju inte våra journalistiska intentioner längre. Då känner sig läsaren plötsligt manipulerad av vår bild. Men istället kanske man som betraktare säger att BILDEN är manipulerad, inte att JAG som betraktare blir manipulerad utifrån mitt tolkningsperspektiv.
Ta Kalle Melanders bild från etanolproduktionen i Brasilien, som blev Årets Bild för ett par år sen. Där ville Kalle troligtvis förstärka känslan av hotfullhet och kopierade därför bilden mörk, kontrastrik och förstärkte skuggorna i den rök som vällde ut ut fabriksskorstenarna. Bilden var en del i en serie som handlade om en miljöförstöring i ett utvecklingsland som en följd av att vi vill ha miljövänligt bränsle i Sverige.
Men när vi som betraktare såg bilden, tolkade inte alla den inte utifrån det han ville säga med sitt reportage, utan utifrån det faktum att det var ju bara vanlig vattenånga som ”bolmade” upp ur skorstenarna. Vatten är inte hotfullt. Alltså ljög fotografen med sin bild. Han ”manipulerade” bilden. Även om hans intention aldrig varit att försöka ljuga om vad som kom ur skorstenen, utan ville försöka berätta om ett problem.
Jag har inte snacka med Kalle om detta, så han får väl protestera, om han anser att jag är ute och cyklar i min tolkning av vad som hände i diskussionen om den bilden…
Var det rätt eller fel att kopiera bilden som han gjorde, då? Tja, det beror nog på med vilka tolkningsglasögon vi tittar på bilden. Och det mest intressanta av allt. Vi kommer ALDRIG att kunna ha samma tolkningsglasögon på oss.
Faktum är att vi borde vara mycket mer uppmärksamma på att allt vi ser, upplever, känner, hör, läser osv. går genom ett rätt starkt filter – oss själva! Vi kan kan bara uppfatta världen utifrån ett enda perspektiv, vårt eget. Vare sig vi är den som skapar en bild, eller som betraktare av bilden.
Vi har lätt som läsare att bli stötta och känna oss lurade när vi får veta att verkligheten inte är som vi uppfattade den. Vi vill ju gärna tro på det vi ser. Och när vi tror att vi har förstått något och sedan får veta att det inte var så, kan vi lätt känna oss kränkta, manipulerade…
Det kan vara en så enkel sak som när en bild, som vi upplevde som unik och därmed symboliskt stark, tappar sitt symbolvärde på grund av att vi får se sammanhanget som den var tagen i. Exempelvis den nu pågående diskussionen om Paul Hansens ÅB-vinnarbild från Haiti. En ung flicka ligger död på gatan, skjuten för att hon försök att stjäla andras ägodelar i ett kollapsat samhälle, hårt utsatt av en övermäktig miljökatastrof.
Men plötsligt faller bilden platt i mångas ögon, då vi inser att Paul var inte ensam på plats. Det fanns ”horder av fotografer” som tog samma bild. Och rykten sprids att den troligen också arrangerades av fotograferna. Nu blir bilden av situationen en helt annan, eftersom den kontext den presenteras i, är det. Det handlar inte längre om desperation i en värld där folket verkligen har det svårt att överleva. Det handlar om västvärldens syniska rovjakt på spektakulära bilder från tredje världen för att mata det mediala maskineriet som kräver att vi betalar och läser deras tidningar. Eller fotografer som ser sin möjlighet att resa till utsatta länder för att göra sig ett namn i internationella tävlingar. Eller det faktum att arbetssituationen för fotografer i krig och kriser oftast gör att de arbetar tillsammans. Att gruppdynamik är viktigt i den situation de befinner sig i.
Ja, det finns säker många fler sätt att tolka bilden. Och vi gör det alla utifrån oss själva, våra personliga åsikter och vårt förhållningssätt till vad vi vet om bilden.
Vilken är den rätta? Vem vet… Vad ville fotografens säga med sin bild? Har det någon betydelse… När är en bild manipulerad och när manipulerar den oss? Är det rätt att kalla en bild manipulerad, eller är det tolkningen av bilden som är själva manipulationen?
Självklart finns det tillfällen då jag anser att vi bildjournalister och att de som producerar nyheter trampar i klaveret. Det finns exempel på där man medvetet ändrat innehållet i en bild för att ljuga om situationen, vilket alltid är galet i ett journalistisk perspektiv.
Och det finns fotografer/bildredaktörer/bildredigerare som av misstag förändrat en bilds innehåll. Kan vara av slarv, stress eller dålig kunskap om visuell kommunikation. Spelar roll, vad anledning är. Det händer…
Och den vanligast bildmanipulationen, i min mening, är när man sätter texter till bilden som styr läsaren i fel riktning. Det vill säga, bilden får en annan innebörd än vad den ursprungligen hade.
I denna röra av saker som kan slå slint, hur ska jag då förhålla mig som bildjournalist till mina bilder? Det är ju den alltid återkommande frågan. Jag vet inte om jag har svaret. Men jag försöker att formulera det för mig själv.
Dels måste jag kunna stå för det jag fotograferat, och det jag bildbehandlat. Det jag visar upp måste stämma överens med den intention jag hade för att förmedla mitt budskap. Och för att kunna göra det så måste jag ha kunskap i bildberättande, vara en duktig bildkommunikatör, så att jag inte omedvetet börjar ljuga med min bild.
Och sen tycker jag att man ska följa de pressetiska reglerna. Då har man även eliminerat den medvetna lögnen. Då har man gjort det man kan för att försäkra sig om att betraktaren av min bild inte tolkar den som något den inte var tänkt att vara. Så att betraktaren inte känner sig manipulerad av mig som fotograf och av min bild. Men vi är ju som sagt, alla individer, så riktigt säker kan jag nog aldrig bli.
Om en bild är fotograferad med en lensbaby, eller med extremt kort skärpedjup, om den är kopierad för ljus, för mörk, för kontrastrik, för mättad i färgerna, för omättad eller svart/vit. Eller om den är fotograferad med mobilkamera och ”appad”, är inte det viktiga i diskussionen om ”manipulation”. Metoden för fotograferandet och bildbehandlandet är vårt fotografiska språk. Och utan språk kan vi inte förmedla vårt budskap. Och det är ju just detta budskap – vad vi vill säga – som är det viktiga.
© Anna Gullmark 
Kommentera