Proffsfoto 1/2012

Krönika publicerad i Proffsfoto 1/2012

Bevaras för framtiden. För all framtid. I evighet? Plötsligt står jag där, ansvarig för bilder som ska förvaras och bevaras. En sådär fyra miljoner, ungefär…

Jag inser att det inte är mycket jag kan. Trots mina 25 år i den fotografiska branschen, står jag handfallen. Men också nyfiken och rätt imponerad. Det här är ett helt annat sätt att tänka på. Ett helt annat sätt att se på fotografi.  Från att ha slitit mot ständig deadline, där fotografiet varit en färskvara – som pressfotograf, frilansfotograf och nu senast som ansvarig för bildjournalistikutbildningen vid Mittuniversitetet – så hamnar jag i en verksamhet utan dagliga deadlines, men med desto mer ansvar. Ansvar för att bevara allas vårt fotografiska kulturarv.

Hur gör man? Vad ska bevaras? Vad ska inte bevaras? De beslut jag tar idag kommer att ha betydelse för den historiesyn som kommer att råda i framtiden. Det sätt vi ser på världen och det vi väljer att spara kommer att vara det material som styr framtidens kunskap. Jag har aldrig sett på fotografi på det sättet tidigare. För mig har fotografi varit här och nu. Inte då och sen. Jag känner pressen.

Jag slänger mig in i arbetet, försöker sätta mig in i allt det nya. Hur hanterar man gamla autokromer och daguerreotypier? De ska ju också finnas kvar om hundra år – om tusen. Och vad är en ambrotypi, egentligen?

Jag försöker lära mig mer om optimal luftfuktighet i ett fotografiskt klimatarkiv.  Vid vilken temperatur gasångorna från nitrat och acetatmaterial slutar att regera med varandra. Och hur farligt det egentligen är med de där cellulosabaserade nitratfilmerna, som man hört så mycket om, när det gäller självantändning.

Jag inser att glasplåtar är ofantligt tunga i stora mängder. Så tunga att det behövs specialkonstruerade golv för att klara tyngden över stora ytor. Jag försöker beräkna hur många hyllmeter tre kubikmeter glasnegativ egentligen tar upp. Och hur många hyllmeter arkivplats det behövs om fem år, om tio, om tjugofem. Viktigt vetande! Men vem vet, egentligen? Ny fakta och kunskap matas in och bearbetas i min biologiska privathårddisk. Ut kommer ytterligare frågor som ska ha svar.

Sen har vi ju hela den digitala revolutionen… ett glasnegativ eller en papperskopia är i alla fall fysisk. Den går att ta på och placera ut på lämplig plats. Men digitala bilder? Vilken är den bästa lagringsmetoden för ettor och nollor för all framtid? En sådan där liten nätt fråga man i mitt jobb lätt kan fastna i när man har svårt att somna en kväll. Jag lovar, John Blund kommer inte snabbare när de tankarna börjar mala.

Jag försöker också förstå de system som måste till för att hålla ordning i ett arkiv. Här kan man verkligen tala om vikten av att lägga in korrekt och komplett filinformation i bilderna! Oj, oj, oj… Jag tänker lite skamset på mitt eget digitala bildarkiv och inser snabbt att den enda som någonsin kommer att eventuellt hitta något där, är jag själv, om jag får behålla minnet någorlunda intakt. Jag tvivlar. Å andra sidan lär väl mina hårddiskar och gamla CD-skivor balla ur långt före det.

Malmö Museer har en av Sveriges största museala fotoenheter. Idag består enheten av sex fotografer, en IT-arkivarie, en arkivassistent, en intendent med ansvar för fotografi och så jag. Museet har ett antal fotografiska samlingar, där Georg Oddner, kanske är den mest kända. Vi arbetar med föremålsfotografering och samtidsdokumentation. Vi producerar utställningar och böcker. Vi ansvarar för innehållet i Fotografins Rum, museets fotografiska utställningslokal. Vi gör rätt mycket, med andra ord. Och det vi gör har betydelse för framtiden.

Det är onekligen en spännande arbetsplats. Det är en arbetsplats med medarbetare som brinner för fotodokumentation, fotografiet som uttryck, och dess bevarande. Och jag har fått möjligheten att ännu en gång i mitt liv byta jobb, lära mig nya saker, utvecklas och förhoppningsvis också utveckla den verksamhet jag nu ansvarar för.

Jag är taggad och jag är nyfiken på att se resultaten av min påverkan på museets fotoverksamhet. Museivärlden är en helt ny värld för en gammal pressräv som mig. En ny utmaning utan deadlines, men med ett ansvar för evigheten.

Tja, det borde väl vara en baggis…

Anna Gullmark

Nytillträdd chef för fotoenheten vid Malmö Museer

Annons